Det er søndag og tid for en litterær smakebit. Som vanlig er det Mari med bloggen Flukten fra virkeligheten som arrangerer.
Jeg holder fortsatt på med boka "Dagarna med farmor", så min smakebit blir fra en bok jeg leste for noen år siden. Men like aktuell og gripende.
"Den bortlämnade flickan" av Kathy Harrison:
Originaltittel: "One small boat"
(Bilde fra Bokus.com)
Om boken:
Kathy Harrison hade haft en lång rad fosterbarn och trodde sig veta precis vad som väntade. Men femåriga Daisy blev en överraskning.
Till skilnad från de andra barnen kom Daisy från en väletablerad familj som hade goda möjligheter att ta hand om henne. Ändå var hon rädd och orolig och i stort behov av hjälp. Hon vägrade prata, hon åt knappt, hon var våldsam, rastlös och hon rörde sig på ett egendomligt vis. När Kathy fick hand om Daisy förvarnades hon om att flickan troligen var förståndshandikappad. Men Kathy var inte övertygad om att det stämde, det kunde finnas en annan förklaring till Daisys märkliga beteende.
Det skulle visa sig att Kathy hade rätt. Efter en tid i Harrisons trygga hem började Daisys ångest sakta lösas upp och en tragisk hemlighet avslöjades. Det som framkom fick Kathy och hennes man att överväga adoption av Daisy. Men just när de fattat sitt beslut hände något som gav historien ett mycket oväntat slut.
Den bortlämnade flickan är en gripande berättelse om ett litet, illa tilltygat barn och den brokiga, kärleksfulla fosterfamilj som gav henne en ny början i livet. Det är också en berättelse om starkt engagemang och hur djupt alla inblandade påverkas.
Smakebiter fra side 66-68
"Daisy var rädd för allting: stormar, insekter, vatten, mörker, hundar och broar är bara några exempel på saker som fick henne att darra av skräck.
När hon kom till oss hade hon en beställd tid för att få rör inopererade i öronen. Jag fick hjälpa henne att hantera sin rädsla för läkare, men det lilla kirurgiska ingreppet gjorde faktiskt att hennes tal blev märkbart bättre på en enda gång. En annan positiv bieffekt var att den gröna gojan i näsan äntligen torkade ut. Jag ville att Daisy skulle undersökas av någon som kunde prata med mig om hennes flaxande och snurrande. Beteendet såg nästan autistiskt ut, men hon var definitivt allför vaken och nyfiken för att den diagnosen skulle passa in. Hon behövde gå till tandläkaren, men med tanke på hennes beteende hos öronläkaren bestämde jag mig för att vänta med det.
Att inte äta påverkade Daisy i så många avseenden att jag bestämde mig för att ta itu med det problemet genast.
Flera gånger varje dag satt jag tillsammans med Daisy vid bordet. Jag ställde fram något lättsmält som äppeljuice eller vaniljyoghurt. Vi började med en droppe på tungan och ökade sakta mängden tills hon kunde svälja en tesked av det utan att få kväljningar. På samma gång smekte jag henne på armen eller strök henne över ryggen. Jag hoppades på att förnimmelser av något som Daisy tyckte om skulle samordnas med upplevelsen av att äta. Daisy fogade sig ganska väl i det här. Hon vägrade åtminstone aldrig blankt, fast gudarna ska veta att hon grät och stönade, som om jag ville att hon skulle äta en levande kackerlacka istället för en liten sked potatismos. Vi gjorde aldrig de här övningarna när det stod lagad mat på bordet. Jag ville arbeta bort hennes ängslan för måltiderna. Maten fanns där; hon fick äta av den eller låta bli."
"Det handlar oftast inte om några stora triumfer. Det handlar mer om att barnen ska få stunder att minnas: upplevelser av rena lakan, varm choklad och av att någon var snäll mot dem."
Det ble en lang smakebit! Men her får man et lite innblikk i Daisys hverdag. Denne boka er full av spesielle situasjoner, kjærlighet, frustrasjon, generøsitet og varme. Det er vanskelig å legge fra seg denne gripende og engasjerende historien på 205 sider. Anbefales!
Kathy Harrison
Kathy Harrison er mor til 6 barn, 3 egne sønner og 3 adopterte døttre.
Siden slutten av 1980-tallet har hun og mannen Bruce tatt imot over 100 fosterbarn
i sitt hjem i Massachusetts, USA.
Her kan du lese flere smakebiter og oppdage nye blogger:
